
Jag vet inte hur ni andra har det när ni försöker nå regionens hälsocentraler, men jag börjar undra om deras telefonsystem är programmerat av någon som hatar människor och älskar knappar. När man känner ”Nu är det dags, nu behöver jag vård”, då först ringer man!
Direkt kastas man in i en telefonlabyrint värdig ett så kallat ”escape room” och först får man höra att om man vill prata engelska ska man trycka 9 eller någon annan mystisk siffra man hunnit glömma innan rösten ens hunnit färdigt. Därefter blir det helt tyst och man sitter och funderar om systemet lagt av, förlorat viljan att leva eller bara gått på lunch. Efter en stund kommer dock rösten tillbaka och presenterar sju alternativ till ungefär som om man beställt en meny på en byråkratisk restaurang. Tålmodigt lyssnar på hela raddan av alternativ och inser att man ska trycka 2 för att prata med en människa av kött och blod. Då trycker man 2 både snabbt och glatt för att få prata med en riktig människa. Då får man ytterligare FYRA nya val. Tryck 3 för att boka tid och man tänker ja, det är nu det händer. Men nej, nej, nej rösten meddelar istället glatt att: ”Tyvärr finns inga lediga tider, försök nästkommande vardag!”
Det är som om det vore ett litet lotteri att få vård. Klockan är 14.30 och man tänker att okej jag ringer imorgon vid öppning i stället. Så nästa dag händer det igen!
Jag ringer exakt vid öppningstid och trycker mig fram som en flipperkula. Till slut får jag en uppringningstid. Wow, enbart tre timmar tills de ringer upp, toppen!
Jag väntar, och väntar, och väntar lite till men efter 3,5 timme så ringer de äntligen. Jag förklarar mina besvär och får då veta att det inte finns några tider den här veckan heller men jag får gärna ringa nästa vecka igen. Om det blir värre ska jag uppsöka akuten.
Jag blir kallsvettig och frågar försiktigt om jag kan få starkare smärtlindring utskrivet.
Svaret; ”Ja, ring igen och tryck 4, 2, 1 för recept.” Jag tänker för mig själv att varför kan de inte bara ordna detta nu?
Nåväl, jag gör väl som jag blev tillsagd. Så jag ringer igen!
Flipperspelet fortsätter, men beskedet jag möts av är; inga tider. Dagen efter – voilà – jag kommer fram och några timmar senare ringer de tillbaka. Döm om min förvåning när det är samma person som jag pratade med igår, men som nu meddelar att en läkare måste undersöka mig först. ”Ja, precis” tänker jag. Men nej, för det finns ingen ledig läkartid. Jag får då information om att de ska ”undersöka saken” och återkomma. Jag väntar två dagar till, hemma från jobbet och till slut får jag medicin men också rådet att prova ”lättakuten”.
Perfekt tänker jag då det är fredag vilket innebär att det är öppet 09.30–11.00, så jag tar bussen och kommer fram 10.15. Väl framme knappar jag in allt på skärmen, men eftersom jag haft ont i mer än två veckor så kan jag inte ens slutföra anmälan. Jag går då till receptionen och frågar om dom kan hjälpa mig, men jag ombeds att: ”ringa och boka en tid”. Men jag står ju är!
Nej, det går inte ”regler”, man måste boka tid.
På måndagen ringer jag återigen och får en ”akuttid” på onsdag, men på tisdagen blir jag så dålig att jag hamnar på akuten och blir opererad samma dag.
Alltså. det är inte värdigt att medborgare ska behöva ringa, ringa, böna och be samt trycka sig igenom 15–20 olika alternativ som om man deltar i telefonens OS utan att ens komma fram till den vård man behöver innan man nästan kollapsat. Dårskapens hus var ordet!
Det är systemet det är fel på, inte personalen!
Jag uttrycker min ilska över systemet men vill samtidigt tacka den fantastiska och underbara personal som arbetar i vården, som verkligen sliter hårt för oss medborgare som är i behov av vård.
Martin Åström, Sjukvårdspartiet Piteå